Det måste börja ju någonstans

Året är 1995 och vi befinner oss i en småstad någonstans i södra Sverige. Hösten har börjat närma sig efter en lång och varm sommar. Det har just börjat bli tillräckligt kallt för att man ska kunna se sin egen andedräkt. Det är lite drygt ett år sedan Sverige var och grävde guld i USA, som det ju så vackert heter. DN har en fin artikel på

ämnet.

Fotbollsdrömmarna är således väldigt många. Intill en låg- och mellanstadieskola, i det vita skenet av starka strålkastare, ser vi en grusplan. Det är en 11-mannasplan men denna kväll spelas det bara på 7-mannaplanen. Det ena laget har blåvita tröjor och det andra grönvita. Båda lagen är från samma stad, men de har förstås lite olika tankar om vilket av lagen som är bäst.

Runt grusplanen står det en massa folk. Föräldrar, syskon, någon enstaka morfar eller mormor. Fotbollsföräldrar, helt enkelt. Det pratas och skrattas. Stämningen är på topp. Den ena undrar var den andra har köpt sina skor, den andra undrar var den tredje ska på semestern. Det vanliga småpratet. Det verkar bara vara träningsmatch på gång, så det är ganska snälla vibrationer i luften, åtminstone bland åskådarna.

Men vi vänder nu blicken till planen och ser att det allra längst bak vid det grönvita lagets mål står en liten pojke och sparkar förstrött i gruset. Erik, heter han. Erik Jansson. Han är högerback. Han drömmer om att gå helt emot sin position och dribbla bollen på egen hand över till motståndarlagets mål och sätta bollen i krysset, för att sedan göra ett klassiskt Brolin snurr-hopp.

Matchen pågår men mest på andra sidan planen. Erik är lite uttråkad. Han funderar på om han skulle byta lag. Kanske han borde börja gå på de blåvitas träningar istället. ”Vilka känner jag som tränar med dem”, tänker han. ”Daniel? Mattias?” Han andas ut djupt, från allra längst ner i lungorna och försöker göra rökringar. Det går inget vidare. Utan att titta kan han höra att det inte är någon fara, att spelandet fortfarande är avlägset.

”Erik! Vakna!” skriker Jessica, lagets tränare. ”Defence, grabbar, deeefence!” hojtar någon skojfriskt ur publiken. Pojken hajar till. Mot honom kommer bollen flygandes i full fart. Han tar ner bollen med bröstet och håller den under högerfoten. Om några sekunder kommer närmaste motståndare vara framme vid honom.

Så han gör något oväntat, tänkandes att han ska imponera. Istället för att passa bollen framåt eller uppåt så dribblar han bakåt mot sitt eget mål. Han försöker få ögonkontakt med målvakten men det går inte riktigt. Jörgen, målvakten, verkar konstigt nog vara upptagen med att prata med Elin i klassen över som står intill målet. Erik dribblar vidare i all hast och ser sig som efter någon att passa till. Han ser ingen.

Till slut stannar han upp och förbereder sig. Han tänker sparka över bollen till andra sidan planen. Han tar ett steg par steg tillbaka och samlar kraft i benen. Det smäller till. Bollen seglar rakt in i helt fel mål. Erik sjunker ner i marken.

Han vaknar svettig. Det var bara en mardröm.